• Kenneth Grönwall

Sjömannen William Johansson, del 2

Återigen har jag hittat en artikel om min farfars bror William Johanssons liv till sjöss. Lite längre ner finner du en artikel från Rospiggen nr 51, 1991. Rospiggen är en tidskrift från Roslagens sjöfartsminnesförening som i slutet av 1980-talet beställde en båtmodell av William. Den 10 juni 1990 levererades den färdiga modellen av barkskeppet Aracan till föreningen. Året efter, den 18 augusti 1991, seglade William tyvärr vidare till okänd destination.

I ett tidigare inlägg skrev jag mina egna minnen av William tillsammans med en artikel från Norrtelje Tidning den 11 mars 1988.

William Johansson, foto: Lars Nylén

En sjöman och hans modell William Johansson och barken Aracan


Inom styrelsen hade vi länge haft önskemål om att komplettera museets modellsamlingar med någon av de namnkunniga, större roslagsskutorna. Årsmötet 1988 efterfrågade vi därför modellbyggare. Svaret lät inte vänta på sig. Inom några dagar hade jag kontakt med William Johansson, som visade intresse att ge sig i kast med uppgiften att bygga modell av barken Aracan.

Barkskeppet Aracan, visserligen inte byggt i Roslagen, men ändå en Roslagens Commodore skulle bli en värdig representant för de roslagsskepp som en gång i tiden "foro vida". Hon är omskriven och vi har dessutom såväl skeppsporträtt som fotografier av henne och i arkivet finns också en del handlingar från hennes seglation. Runt henne skulle vi dessutom kunna bygga upp en utställning om Erik Andersson, Jerk-Anderso, storredaren från Edeby på Väddö. I vårt museum skulle vi alltså kunna göra något extra intressant och kunna visa upp en av våra egna Onedin-linjer. Dagens museibesökare har ju sina egna referenspunkter, inte minst i televisionens blandning av verklig och diktad värld.

William Johansson

Modellen som anlöpte vårt sjöfartsmuseum på Kaplans backen söndagen den 10 juni 1990 har alltså William Johansson som byggmästare. Det är en veritabel sjöman och modellbyggare som återskapat Aracan.

Olof William Johansson föddes på Gräsö den 17 mars 1912, året efter det att Aracan kondemnerats i Queenstown (nuvarande Cobh), i grevskapet Cork, på Irland. Med sjön i blodet och av sjöfararsläkt, däribland en farfar som seglat 15 år på raken i engelska te-klippers, var det bara en tidsfråga när den unge William skulle ut på sin första resa.

1928 var det dags för första skutan och han mönstrade då i segelskutan Flora av Brantevik. Efter henne följde flera skutor, Fred, Flora och Märsia, mest skåneskutor.

— Det var en ljuvlig tid då man låg uppe i riggen och fick svaja lite, minns William.


— Sen blev det motorer i skutorna och med det slut på glädjen. Det var svårt att få jungmansjobb och lätt matrosjobb, så jag seglade kock i stället och hjälpte till på däck och i riggen så gott jag hann.


— Efter det blev det hit och dit i olika stimbåtar.

Någon riktig långresa med segelfartyg blev det aldrig för William Johansson, även om det var mycket nära. En dag i London var han faktiskt på väg att mönstra i fyrmastbarken Archibald Russel som då seglade i Gustaf Erikssons flotta. Det var en finvädersdag, berättar William, och seglen hängde för torkning när han gick ombord på besök i barken. Strax var han uppe och klängde i riggen, grov och stark att gå i. Han var välkommen att mönstra otnbord och skulle få bli lättmatros på den förestående resan till Australien för vetelast.

Men, medan hans egen skeppare först lämnade klartecken, protesterade stuerten som riskerade att bli ensam under de "hela tre dagar" som återresan till Sverige skulle ta. Med det ändrade sig skepparen. Så det blev ingen avmönstring och därmed ingen långresa i segelfartyg.

Svenska Amerika Liniens Krageholm. Byggd 1943, Kockums Malmö. Foto ur Bernt Fogelbergs samlingar.

I stället blev det stim båtarna som förde William Johansson över oceanerna. Sju år blev det i Svenska Amerika Liniens "Holmbåtar", Sparreholm och Krageholm. I Krageholm var han fem år på raken utan semester och utan speciellt mycket tid iland.

— Som kock i de här båtarna gällde det att kunna jobba. Det var stora middagar och cocktailparties för 100 personer ibland på kvällarna.

— Ju mer man har att göra, desto mer hinner man Ined. Man får inte stå och hänga, konstaterar William.

Under en tid var William Johansson halvt bosatt i Narvik. Det var när han hade någon som väntade på sig där hemma iland. Då han seglade i "Stilla Havet'', som han uttrycker det. Den tiden var han först mönstrad i Broströms olika malmbåtar, bl.a. två år i gamla Svealand och sen fem år i Atland. Sen blev det Gränges i elva år till dess att rederiet slutade på Narvik.

Broströms Atland. Byggd 1956 i Göteborg. 18.659 tons d.w. Foto ur Bernt Fogelbergs samlingar.

Det är många hungriga magar som mättats ur William Johanssons grytor. Mat skulle fram oavsett väder och sjö. Det fordrade ibland lite uppfinningsrikedom.

William berättar:

— Jag var i Grängesbåtarna och vi gick med malm på norra Kanada. Det var på vintern och vi hade dåligt väder. Slinger I ett, så det gällde att spänna fast sig där man stod och jobbade. Det hade man emellertid missat uppe på bryggan, så styrman for från den ena bryggvingen till den andra då hon krängde till lite extra. Han bröt ena nyckelbenet då han slog i väggen på motsatta sidan.

— Även rorgängaren hade svårt att hålla sig kvar på sin plats och missade att parera henne i sjöhävningen. Därför rullade hon över lite extra kraftigt några gånger. Det märkte minsann jag där jag stod och försökte brassa käk. Kastruller som stod väl sjöstuvade och brukade tåla det mesta kom nerdansande från hyllorna och det var nära att jag blivit skadad.

— När det värsta så småningom var över, hade jag ärtsoppa och tunnpannkakor klara till en hungrig besättning. Dom funderade hur jag klarat av detta i allt slinger och krängande.

— Men, man har sina knep. Soppkastrullen, som var extra stor, fixerade jag på spisen med trasor, så att den inte kunde hasa. Trasorna blötte jag på med vatten för annars hade dom tagit eld.

— Tunnpannkakorna var lätta att göra med hjälp av det stora stekbordet. När hon lade över på styrbordssidan slog jag i smet på styrbordsänden av stekbordet och medan hon krängde över åt babord rann smeten ut över stekbordet och pannkakorna var lagom gräd-dade på ena sidan då honom doppade babordssidan och började rulla tillbaka åt styrbord. Då var det bara att skära upp i bitar, vända och steka andra sidan.

Att sjömanslivet en dag skulle ta slut, var inget som William Johansson räknade med. Han seglade vidare av bara farten. Så kom det sig en dag, att han stod riggad och klar för att ge sig ut igen när telefonen ringde med beskedet: "Du får inte mönstra på. Sjöfolksförbundet har sagt att du ska gå i pension".

Foto: Lars Nylén

Pension, det var något som han helt hade glömt bort, men som nu drabbade honom som ett klubbslag. Helt oförberedd fick han sluta till sjöss och försöka skaffa sig en bostad iland. Så fick han till slut en betongholk, en etta på nionde våningen i en länga i Sollentuna centrum. Där lever han nu vidare och har hur mycket jobb som helst med att bygga modeller av olika segelskutor. Då och då tar han sig ut till kusten vid Björkö eller till hemmavattnen vid Öregrund och Gräsö.


Det var hemma på Gräsö som även modellbyggaren Williaill Johansson formades. En gubbe på Bjurön på Gräsö var hans läromästare. Asptimmer flöt iland då och då från båtar som passerade på väg till tändsticksfabrikerna. Det passade bra till modellbygge och de tidigt förvärvade kunskaperna utvecklades och befästes.

Ombord i skutor och båtar har han hela sitt liv byggt modeller, men nu är det köksbordet i ettan som är platsen för frivaktspysslet. Där arbetar han vakt om vakt till dess att han blir nästan snurrig i skallen av allt pillergöra och alla detaljer. Det är verkligen hantverk ut i fingerspetsarna. Det har blivit många skutor och en och annan båt under årens lopp, små, stora och halvmodeller. För länge sedan tappade han räkningen. Aracan är troligen den sjunde i storlek över en meter som kölsträckts på köksbordet i betongholken. Han började bygga Aracan den 12 oktober 1989. Många dagar har det blivit upp till tolv timmar vid köksbordsvarvet.

— Aracan var nog fin till sjöss, säger han. Hon lastade bra mycket och var ett stort fartyg på den tiden.

Modellen av Aracan under byggnation på William Johanssons köksbordsvarv. Foto: Lars Nylén.
Detaljer av Aracan. Foto: Lars Nylén.
Aracan i vit skepnad. Foto tillhör Bert Ove Gunnarsson.

Senaste inlägg

Visa alla

Kenneth släktforskar

Du följer mitt släktforskande mer frekvent på mitt Instagramkonto. Ovan ser du mina senaste inlägg, klicka för att komma vidare. Denna sida och blogg fungerar som en förlängning och där jag får möjlighet att sammanställa och skriva längre inlägg.

Följ mig på Instagram

Kort om mig

Tvåbarnssnubbegubbe bosatt i Stockholm. Under kontorstid driver jag en designbyrå men försöker klämma in mitt släktforskande där det finns tid över, mestadels på tunnelbanetåget eller bussen men gärna kvällstid när kidsen somnat.

Mer om mig