• Kenneth Grönwall

Sjömannen William Johansson

Uppdaterad: för 4 dagar sedan

Lite längre mer finner du en, av mig renskriven, artikel från den 11 mars 1988 (Norrtelje Tidning). I artikeln intervjuas min farfars bror, Olof *William Johansson. Han föddes på Gräsö (Bjurön) den 12 mars 1912 och skeppade vidare den 18 augusti 1991, då bosatt i Sollentuna.

Sjöman som han var befann han sig ute på haven i hela sitt liv, från ungdom till pensionär. Han reste världen över och ombord var han kock (1st cook). Karln var stor som ett hus och hans fingrar var stora som chorizos. Trots detta skapade han fantastiska båtmodeller med detaljer små som suketter.

Jag minns somrarna då han hälsade på min farmor Signe. Han satt oftast i hammocken och tittade på träd, ängar och fågelliv. Ner till havet gick han sällan, det hade han liksom fått nog av. ”Det enda jag sett är hav, skitiga hamnar och glädjekvarter” ska han ha sagt många gånger.

Förutom de fina båtmodeller han gjorde i sitt hem så var han en hejare på att göra fina barkbåtar till mig när jag var barn, med segel, roder och allt. Jag tyckte de var helt fantastiska och när jag nyfiket betraktade hans arbete med dessa båtar så passade jag på att spanade in hans tatueringar och lyssnade på hans, barnanpassade, historier från livet på havet.

Hur som haver, han blir nog den sjöman i släkten som jag tänkt börja kartlägga. Var i världen var han och vilka båtar arbetade han på? Och så vidare.

Köket i William Johanssons lägenhet är mera snickarbod än matplats. Här har han byggt modeller med en skrovlängd av drygt en meter — lika långt som bordsskivan.

Williams kök är snickarbod — bygga modeller är ett sätt att överleva för en sjöman som aldrig ville gå i land.


(Sollentuna) Allt var klart. Den nya båten skulle avsegla om några dagar. Och William packade ihop sina få tillhörigheter för att ge sig av.


Då ringde de från rederikontoret. "Du får inte mönstra på. Sjöfolkförbundet har sagt att du ska gå i pension."


Olof William Johansson, född på Gräsö den 17 mars 1912, hade haft sin sista båt. Sjömannen blev pensionär.

– Jag trodde jag skulle bli tokig den första tiden i land. Hade inte haft en tanke på att sluta till sjöss.


Han hade ingen fast bostad, men stod i bostadskön i Sollentuna. Snart fick han en etta på åttonde våningen i närheten av centrum.


Han bor där fortfarande efter drygt tio år och trivs väl bättre nu. Men i början: – Jag tänkte: Fy fan för att bo i en så’n där starholk.

William sitter oftast i köket. Där står kikaren på fönsterbrädan.

– Med den kan jag följa lövsprickningen på våren, säger han och visar på träden mellan hyreshusen långt där nedanför.

– Det känns alltid lite lättare när våren kommer.

Fingrar som hyvelbänk

Han vilar underarmarna mot köksbordet, 1,1 meter långt, 0,8 meter brett. Ett arbetsbord, för Williams kök är mera snickarbod än matplats. Han skulle gärna ha haft en bandsåg, hyvelbänk och andra tekniska hjälpmedel. Men i en etta i Sollentuna centrum...

Med hjälp av syl, tång och nålpåträdare fästs ett stag vid mastfoten.

– Nu får fingrarna fungera som hyvelbänk istället. Ibland gäller det att hålla i av helskotta.

Han har starka fingrar, tränade i hårt arbete till sjöss i ungdomens segelfartyg. I slutet av 20-talet mönstrade han på sin första båt, femhundratonnaren Flora från Brantevik.

– Det var självklart att jag skulle bli sjöman. Det låg i blodet. Farfar hade seglat i engelska théclippers i 15 år.

Det blev fler segelfartyg: Fred, Flora, Märsia. Så småningom också motordrivna fartyg, men dem lärde han sig aldrig älska på samma sätt. Rena, vackra segelfartyg, smutsiga, fula motorfartyg.

– När jag ser dagens fartyg, tycker jag ibland att det är lika bra att vara iland. Raka som skärbräder med ett höghus i aktern.

Seglar i minnet

William seglar hellre i minnet. Hågkomsterna väcks när han bygger sina modeller. Som när Fred från Björkö seglade riggen överbord.

– Hon var tungt lastad med kalksten. Vi blev överraskade av hårt väder och hade för mycket segel uppe. Jag stod nere på däck när stagen till fockmasten sprang av.

– Jag såg skuggan av de fallande mastdelarna och hann precis hoppa undan innan de slog i däcket.

Modellen av skonertskeppet Fred finns numera på sjöfartsmuseet i Simpnäs. Där finns ytterligare två modeller, den ena detaljrikare än den andra.

Fred av Björkö som råkade ut för masthaveri när William var ombord. Modellen är byggd efter Williams minnesbild av henne. Någon ritning finns inte.

Minns detaljer

William har oftast ingen ritning att gå efter när han bygger. Kanske på sin höjd ett fotografi. Ibland har han seglat ombord i de riktiga fartygen, andra gånger bara sett dem i hamn eller mött dem till sjöss.

Han har en viktig egenskap för en modellbyggare, förmågan att minnas detaljer.


Ibland har förlagan till modellen funnits kvar. Briggen Gärda låg länge i Gävle hamn. William reste dit och mätte upp henne, för några år sedan och hittade dessutom en ritning i en gammal segeltidning.

Men Gärda skulle byggas på spant och därför återstod mycket räknearbete hemma vid köksbordet innan spantrutan var färdig.

En modell byggd på spant kommer till precis som ett riktigt fartyg. Metoden innebär mycket mer arbete än om skrovet skärs ut ur ett stycke. Det är alltså modellbygge i den högre skolan, och det tar månader att tillverka bara skrovet. Ett halvårs byggtid, minst, räknar han med från kölsträckning till färdigt skepp.

Modellen växer fram på köksbordet, ibland är skrovet lika långt som bordsskivan och det blir bara ett hörn över att ställa tallriken på.

– Men det gör inte så mycket. Jag har inte tid att äta.

Briggen Gärda är en av tre modeller av William som finns i sjöfartsmuseet i Simpnäs.
William tillverkar så gott som samtliga delar till sina detaljrika modeller. Ned till de millimeterstora blocken.
Seglen beslås. Till och med sjömansfigurerna tillverkar William hemma vid kösbordet i Sollentuna.

Kräver koncentration

William tillverkar så gott som alla detaljer. Ned till de millimeterstora blocken. Arbetet kräver ofta fullständig koncentration. Den lilla eldrivna borrmaskinen surrar svagt, köksklockan tickar, sollentunatrafiken brusar avlägset åtta våningar ner när den kvartsmillimeter grova borren gör ett bål vid mastfoten på Abraham Rydberg.

Modellen av det gamla skolfartyget var en av de första som William byggde. Det var under kriget ombord i Brännaren. Nu ska den rengöras och renoveras.

– När det här är klart ska jag börja med Ingo av Öregrund. Hon var en tremastad slätskonare.

Han väntar bara på ritningarna för an kunna börja med bygget. När modellen är klar ska den placeras på hembygdsgården i Öregrund.


Då vet han åtminstone vart den modellen tar vägen. Var många av de andra han byggt genom åren finns nu, vet han inte. Det är ointressant. Det är själva byggandet som räknas.

För det som började som en lek med barkbåtar hemma på Gräsö, utvecklades till en hobby under ensamma kvällar till sjöss och blev till ett sätt att överleva för en sjöman som egentligen aldrig ville gå iland.

Lennart Gustafsson, text

Bo Åhs, foto


Norrtelje Tidning, fredagen den 11 mars 1988

Bilderna ovan är också en modell som William gjort. Det är troligtvis skonaren Adelei och finns idag hemma hos min pappa.


Tidigare idag (torsdagen den 8 oktober 2020) hade jag kontakt med en person på ovanstående sjöfartsmuseet i Simpnäs. De har fortfarande de tre modeller på plats, byggda av William. Dessutom har de Williams gamla verktyg och redskap samt en minnestavla med fotografier och information. Jag fick även reda på att de har en medlem som har seglat tillsammans med William. Hon var telegrafist och måste givetvis tas kontakt med framöver.

De var snälla att ta sig tid att fotografera och skicka några bilder till mig (se nedan) men ska givetvis försöka ta mig dit vid tillfälle.


Jag får nog anledning till att uppdatera detta blogginlägg framöver, förutom mitt kartläggande om hans liv som sjöman.

Kenneth släktforskar

Du följer mitt släktforskande mer frekvent på mitt Instagramkonto. Ovan ser du mina senaste inlägg, klicka för att komma vidare. Denna sida och blogg fungerar som en förlängning och där jag får möjlighet att sammanställa och skriva längre inlägg.

Följ mig på Instagram

Kort om mig

Tvåbarnssnubbegubbe bosatt i Stockholm. Under kontorstid driver jag en designbyrå men försöker klämma in mitt släktforskande där det finns tid över, mestadels på tunnelbanetåget eller bussen men gärna kvällstid när kidsen somnat.

Mer om mig