Innan jag kommer in på vad rubriken ovan antyder så måste jag kort berätta vilken koppling det hela har till mig. En av de inblandade var nämligen Siri Grönwall (1874-1962). Hon var bryggeridirektören Carl Axel Grönwalls äldsta dotter och min farmors faster. Siri besökte ibland Sladdarö där hennes äldre bror Axel (min farmors far) levde mellan åren 1906 och 1929. Ön ligger utanför Öregrund och tillhör Gräsö socken och det var där, på Sladdarö gård (som förvaltades av Axel), som min farmor Signe föddes och växte upp.
För en tid sedan kom jag i kontakt med Siris barnbarn MW. Vi träffades, pratade om svunna tider och tittade på gamla fotografier men innan vi fick kontakt så visste jag egentligen inte så mycket om Siri, MW:s farmor. Jag har sett henne på diverse fotografier från förr och placerat henne i mitt släktträd tillsammans med lite basinformation och så men det var alltså hemma hos MW som jag fick höra talas denna historia som jag nu ska dela med mig av.
Den första texten nedan är ett utdrag från boken ”Hurra för humle, hurra för malt: en bryggmästares memoarer”, skriven av Nils A. T. Ahlbom (1874-1960), utgiven 1959 av Rabén & Sjögren. Tyvärr vet jag inte så mycket om honom och vi är inte heller släkt men det hade vi kanske kunnat vara. Det lilla jag vet är att han var bryggmästare och författare till denna bok, men som ung och innan dessa titlar knäckte han extra som informator i Stockholms skärgård en sommar.
Ahlbom skriver:
”År 1891 flyttade Södra Latin från de gamla lokalerna St Paulsgatan 10 och 13 till en ny ståtlig byggnad vid Skaraborgsgatan, där läroverket ännu håller hus, samtidigt som det fullständigades med att omfatta även 7:1 och 7:2 på reallinjen.
År 1891 slutade min bror Gösta för alltid skolan, sedan han suttit två år i samma klass, och 1893 även bror John efter två år i tredje klass. Bror Sven, som efter två år i tredje klass ej heller fick gå kvar i Södra Latin, nödgades söka sig in i Katarina realskolas tredje klass. Under tiden hade Folke uppflyttats till 6:2 på latinlinjen och jag till 6:2 på reallinjen. Sommaren efter uppflyttningen till 6:2 svarade jag djärvt på en annons om plats som informator hos en bryggeridirektör Grönwall och fick gratis sommarnöje på Vadholma, Ljusterö.
Denna min informatorsommar blev på det hela taget synnerligen angenäm. Jag skulle läsa med två av Grönwalls barn, Gustaf och Thyra, med den förstnämnde i alla ämnen, och med den senare, en mycket vacker och kokett jänta, i franska. Det gick mycket bra att undervisa pojken, men med flickan trasslade det till sig, hon brydde sig inte om vad jag sade, bara glodde på mig och koketterade med sina vackra ögon, och som jag av natur och böjelse ständigt varit ett lättfångat offer för kvinnlig charm, så dröjde det inte länge förrän tösen satt i mitt knä och så munhöggs vi efter alla konstens regler. Jag var ganska omtumlad, i synnerhet som jag börjat förälska mig i Thyras äldsta syster Siri.
Naturligtvis skulle vi bada ute på Vadholma. Badhuset låg nere vid ångbåtsbryggan, och det anförtroddes mig, som var skicklig simmagister, att lära mina elever att simma. Det gick till på samma enkla sätt, som tillämpats när jag själv en gång ute på Björnhamra av min informator Kuhlman invigdes i simkonstens mysterier. Men mera härom när jag kommer till mina idrottsminnen.
Jag fick ett tag permission att resa och hälsa på i föräldrahemmet. I Stockholm stegade jag upp på grosshandlare Gabriel Abrahamsons kontor för att träffa min far. Jag var iklädd en massa persedlar, här-stammande från Abrahamsons lager: slips, paraply, galoscher, hatt, handskar samt en kikare i fodral hängande på magen. Pappa skällde naturligtvis ut mig för utrustningen, men han tog mig med båt ut till mammas och brödernas sommarnöje Slangudden i yttersta skärgården. Trots att vi anlände dit först klockan elva på kvällen anmodade mig pappa, som var stolt över det fina badstället, att hoppa i. Följden blev naturligtvis en svår förkylning. När jag repat mig, var jag glad få återvända till Grönwalls på Ljusterö.
På Vadholma förlöpte dagarna sedan på enahanda sätt. Om kvällarna kom fru Gertrud Grönwall in till oss (jag sov i samma rum som pojkarna Grönwall) för att ge sina gossar god natt-kyss. I sin generositet ihågkom hon även informatorn. Jag kände mig generad, men funderade som så att när jag kysste hennes döttrar, så var det inte för mycket, att mamman kysste mig!
Sommaren led så småningom till ända. Det hade verkligen lyckats mig att läsa upp deras son Gustaf till högre klass i skolan, men Thyra blev erbarmligen åter kuggad i franska, och den bålde informatorn hade ohjälpligt förlorat sitt eldfängda hjärta till hennes syster Siri. För att träffa Siri avlade jag ofta visiter i den gentila grönwallska vinterbostaden på nuvarande Kungsgatan. Mamma Gertrud var snäll och förstående, men den stormrika bryggaren Grönwall ville inte ha någon amour mellan sin dotter och den fattige informatorn, varför skön Siri helt hastigt och lustigt skickades till en pension i Lausanne i Schweiz. Och så var den vackra sagan slut!”
Ja, nu blev det ju inte Siri och informatorn. Efter sina studier i Genève träffade hon en annan Nils, en Nils Öberg (1869-1945). De gifte sig 1895 och tillsammans fick de två barn, Brita och Johan. Se bilderna ovan. (Brita har jag anledning att återkomma till framöver. Hon var skådespelare och kanske mest känd för rollen som Eulalia i Åsa-Nissefilmerna). År 1900 gifte sig även Nils Ahlbom, med en Edla och tillsammans fick de fyra söner. Men, kanske kunde dessa två turturduvor inte riktigt släppa tankarna på varandra eller glömma den där sommaren på Ljusterö. Jag tror inte de hade någon som helst kontakt under åren som gick och oavsett vad så fick de båda fina och långa liv. Var och en på sitt håll. Tills en dag, efter många många år och av, vad jag tror, en slump så såg Nils Ahlbom en insändare i en tidning. En viss Siri skulle fylla 85 år(!). Han fattade beslutet att åka dit och uppvakta henne. Siri var då änka och Nils var fortfarande gift men de sågs igen efter ganska precis 66 år. Fint nog så dokumenterades mötet med ett fotografi (se nedan) och med sig hade den före detta informator ett kort med nedanstående dikt samt ett exemplar av hans nytryckta bok.
"En sommarsaga syntes spinnas
En dag på Vadholma vill jag minnas
Hon var som en lackande sirén
Han som en ganska dummer en
Och barndomsälskog stod snart i brand
Vid Vadholmas vackra gröna strand
Men så tog sagan brådt ett slut
Den ”dumme” skulle veta hut
Förgrymmad fader så, och sände tösen bort
Till Schweizerlandt inom kort
Vid 80 år de sågos åter
Då Eolsharpan uti vinden gråter
Du får pussa mig på kind, min gosse
Och detta gjorde jag, jag gamla tosse
Och nu i vänskap leva vi
Med litet vemod inuti
Till döden väl oss famnar
Från f.d. Bryggmästaren
Författaren
Nils A.T. Ahlbom"
Ett halvår efter detta fina möte gick Nils bort, 19 dagar efter sin 86-årsdag. Och två år därefter, den 24 april 1962, gick Även Siri ur tiden. På sitt 88:e levnadsår.
Fint som snus och inte ett öga torrt.
Ps. Jag läser just Ahlboms fantastiska bok. Ett tidsdokument av rang med många minnen, detaljer och historier från förr. Inte minst från hans uppväxt på Södermalm. En rolig sak som jag hunnit läsa är att när det var dags för Nils att växa upp och få lite ordning på sitt liv så kom han och tänka på den stormrika bryggaren Grönwall (min farmors farfar). Att bli bryggare tyckte Nils verkade vara en bra business och så fick det bli, Nils arbetade som bryggarmästare under många många år runt om i landet.